1960-1969

60-talet, eller hur jag lärde mig att älska djupt kanoniserad rock. Det har lockat mig mer än på väldigt länge, 60-talet. Bara det att jag plötsligt var tvungen att sätta ihop Rolling Stones 21 bästa låtar i en spellista var talande. Det otroliga i att denna enormt osexiga arenakoloss egentligen vilar på rastlöst spinkig genialiskt hormonstinn popbriljans, eller för all del apsnygg psykedelia som på deras bästa album ”Their Satanic Majesties Request” – sånt de flesta av oss glömmer bort! Och jag närmade mig Beatles igen, denna skivmässerelik för närsynta frimärkssamlare, detta livlösa studieobjekt – visst gillade jag dem en gång i tiden? Ja, ett kort tag. Jag hade nog alla skivorna, men sålde och tog avstånd. Fast ”Strawberry Fields Forever” gick ju inte att komma ifrån, och Broder Daniel-energin i ”It Won’t Be Long” ville visa sig relevant igen. Otroligt spännande. Sen var det ju decenniets tre bästa band: The Beach Boys, The Shangri-Las och The Velvet Underground – bara amerikaner! That’s a first. Femlåtarsgränsen från mina tidigare decennielistor var fortfarande en rekommendation, men verkligen omöjlig att hålla i ljuset av de här tre banden. Jag körde nästan fast när jag låste mig vid dem – tillsammans hade de kunnat stå för cirka 60-70 av låtarna på listan. En sak som hjälpte mig var boken ”I Hear A New World: 1958-1962” http://www.bokus.com/bok/9789198073812/i-hear-a-new-world-1958-1962. Den fungerar alltid som en nyckel till gömda, bortglömda rum. En nyckel jag ofta tar fram. Det är ytterst få böcker som är lika inspirerande, lärorika och underhållande. Kolla upp den! Och kolla in listan! Låtarna är inte rangordnade. Girlgroups (som The Whyte Boots “Nightmares”, en av tidernas mest isande historier om död och skuld), soundtracks, ljudexperiment, The Walker Brothers, The Byrds, Francoise Hardy, ljuvliga Ernest Ranglin, introt på ”All Along The Watchtower”. Makalösa saker. Och så decenniets bästa sång – Frank Sinatras “Cycles”. 

Två dagar med Slowdive

Ett slitet exempel om skrivandets våndor är det om Dante och hans kamp för skildra himmelriket lika målande som helvetet. Jag tänker på det i kön in till Village Underground i London den 19 maj 2014. Hur ska det här skildras; allting är perfekt, omgiven av goda vänner och fantastiska människor från hela världen som ska se Slowdive göra comeback på en nästan oförskämt liten scen... Var finns dramat?

Kanske i mejlkorrespondensen mellan mig och min namne som följde på biljettsläppet i februari. Vi hade biljetterna, men de försvann någonstans på väg till betalningen i kassan. Den 21-åriga drömmen försvann inför våra ögon på några korta sekunder. Ingen av oss förstod det riktigt. Vi var ju så självklara på den här spelningen. Orättvisan i det hela saknade helt proportioner. Tre månader av konstant oro följde. Den första bestod mest i att vi beklagade oss, gick igenom förloppet där vi missade biljetterna, följde uppdateringarna om nya speldatum (bara festivaler - när ska de ge oss något riktigt?). Kanske hade vi varit lite för loja i skottögonblicket, lite för säkra på biljetter som vår förstfödslorätt.

Andra månaden slopade vi självömkan och började jobba för att köpa andrahandsbiljetter, till vilket pris som helst. Det var helt tomt på den marknaden och desperationen steg. Jag hade ändå övervägt festivalspelningarna, att välja ut en någorlunda attraktiv spelplats och göra en snabb punktinsats. Slowdive blev klara för Way Out West, vilket var en omöjlighet då vi väntar vårt andra barn i den vevan. London var det enda alternativet. Då dök de plötsligt upp, biljetter till fyra gånger försäljningspriset, ändå en bargain i sammanhanget. Vi köpte, allt var glädje. Sen gick veckorna utan att några biljetter kom. En vän hade väldigt trovärdiga uppgifter om en oannonserad Slowdivespelning dagen före den officiella. Givetvis var evenemanget slutsålt, men jag skapade en twitterprofil och började fiska. Mycket kan man anklaga mig för, men min lojalitet mot Slowdive genom åren är det nog få som kan matcha, och det har blivit ett antal artiklar och brandtal om dem. Kanske var det därför Nat Crane på Sonic Cathedral erbjöd sig att lägga till oss på gästlistan till den här kvällen, klubbens tioårsjubileum. En sån osjälvisk, genomgod handling upplever man inte många gånger i livet. Han kunde även - i all hemlighet - avslöja att alla rykten stämde; Slowdive skulle genomföra sitt genrep den 18 maj på Hoxton Square Bar & Kitchen.

Londonbiljetten var redan bokad, men vi väntade ännu på plåtarna till det officiella comebackgiget när vi gick in i sista veckan. Jag skulle åka oavsett vilket. Fem låtar med Slowdive på en liten klubb i London är allt jag någonsin har begärt, tänkte jag. Och så verkade alla bitarna falla på plats. Våra biljetter dök upp, inte bara två stycken utan fyra! Förmodligen hade andrahandsagenturen slarvat bort våra originalplåtar och jagat fram de här istället. Jag chansade vilt och kontaktade en gammal vän jag inte hört av på fem år och frågade om han hade lust att se vårt gamla favoritband i London. Han bokade genast en tur och retur, mindre än 24 timmar i London. Det där stunderna med hemgjort vin och shoegaze på bandaren i trappuppgångar i Funkabo har uppenbarligen satt outplånliga spår.

Ändå fanns viss oro vid avresedagen. Jag skulle landa på Heathrow klockan 17.00, och då var arrangemanget i Hoxton redan igång. Slowdive skulle gå på klockan 21.30, men förseningar har ju en förmåga att inträffa när de är minst önskvärda. Jag hade dessutom ett snävt byte på Arlanda att ta mig förbi först. Väl på planet mot London kom lugnet. "Det här ordnar sig. Nu kommer belöningen efter tre månaders (för att inte säga 21 års) prövningar."

På utsatt landar jag i ett soldränkt London, ännu ett stöd för min brors teori om att det alltid är fint väder i London. Heathrow Express och T-bana sista biten mot Hoxton Hotel där min vän sitter och väntar med ett glas vin. Stället vi ska till ligger fem minuter bort, så vi tar varsitt glas, sen går vi. Jag har sällan haft en bättre känsla i kroppen. Det är snudd på hetta ute, vi ser inget annat än briljanta människor när vi är framme vid Hoxton Square. Det är en ganska liten pub, med välfylld rökruta. I den står ännu en gammal god vän, ölänning i grunden. Vi går in och köper öl och möts av ett veritabelt who's who inom shoegazeadel. Mark från Ride, Emma från Lush, och bakom mig står plötsligt halva Slowdive. Åh, hjärtat. Jag övertalas att ta en bild ihop med min idol Rachel, när gitarristen Christian Savill råkar gå in i mig. Det är nästan för mycket, jag bara ler och stammar, men Savill ber genuint om ursäkt. Ölandsvännen plåtar mig och Rachel och jag hasplar ur mig vad jag antar är rätt banala fraser om deras betydelse för mig och min utveckling som musiklyssnare och, well, människa. Hon skrattar och är ett under av vänlighet och älskvärdhet.

Det här är en sån dag när ölen bara rinner ner utan att man blir berusad, bara lite försiktigt rusig och förhöjd. Stämningen på puben saknar motstycke. Jag är framme och tackar Nat för hans enorma insats och köper en Dean Wareham-kassett. Överallt, fantastiska människor som tycks dela öde. Hunsade Slowdivefans som har rest från Sydamerika, Japan, hela Europa, USA, Kanada. I den här lilla världen är Slowdive det kanske allra största och vackraste band som funnits, ett ofta hånat och nedskrivet band som har förändrat liv och gjort små världar lite vackrare. Nu för de samman vitt skilda nationaliteter för två kvällar, och jag måste blinka för att hålla tårarna borta. Och här är de bland oss, Neil Halstead sitter i sin Gram Parsons-skjorta fem meter från mig i baren. De är förstås inga superstjärnor, även om de är bäst i världen. Det känns både helt naturligt och logiskt och helt surrealistiskt, som att ha dem hemma i sitt eget vardagsrum.

Klockan är halv tio och vi har samlats i konsertlokalen, som sägs ha plats för cirka 400 personer. Det är knökfullt, men det känns som färre. Jag har nog aldrig mått bättre. Och under 90 minuter stegras den känslan konstant. "Slowdive" inleder och det är en dröm, scenen går i rött och bandet är vackert att titta på, till och med Neil kommer undan med Stoogeströja och americanaskägg. 90-talet tvingade honom att ta avstånd från Slowdive, men här går det inte att ta miste på glädjen och stoltheten. Vilka makalösa låtar, jag reflekterar blixtsnabbt över alla timmar jag har suttit med livebootlegs och drömt om att få höra och se den här ljudrymden i realtid. Som andra nummer kommer den, "Avalyn 1", en av alla tiders bästa låtar, och ljudet är stort, oändligt. Inget annat band har kunnat frammana så många lager ljud med samma känslighet och noggrannhet. Det är tydligt att de har repat något kopiöst inför det här. Inget lämnas åt slumpen. "Catch The Breeze" drar sig nästan mot psykedelisk pop och exploderar lika läckert som alltid i ett långt, (men för kort) crescendo. Än en gång, vilka makalösa låtar! Och att ha förmågan att höja dem live, istället för att gegga ner och rockifiera dem. Vilket annat band... Jag är i fullkomlig trans, och ser att min Mjölbyvän torkar sig i ögonvrån. Fan, vad vi jobbade för det här! Glädjen, kärleken, känslorna i det här rummet... Ingenting kan mäta sig med det. 400 människor som tar revansch genom att smälta de vackraste ljud som någonsin har strömmat från en gitarr. Höjdpunkterna är förstås många, men "She Calls" och "Golden Hair" som avslutar ordinarie set är i alla fall det bästa jag har hört och sett.

Hur ofta upplever man såna dagar egentligen? När allt är perfekt, när man är odödlig, när dagen bara blir bättre och bättre hela tiden? Dag 2 hade en del att leva upp till...

Team Mjölby/Öland sov sött men inte länge den natten. Vi kände en total frid över att ha fått uppleva det här som hela vår vänskap har strävat mot sen vi knöt an nere i Lund 1996. Vi tillät oss ett långsamt uppvaknande innan vi gick iväg mot Brick Lane för att se ut den perfekta indiern. Mjölbyvännens vän Simone förordade Dishoom, och vi träffade henne där för en tvåtimmarslunch som var, you guessed it, perfekt. Till förrätt åt jag en Vada Pau som bara den är värd biljetten till London. Då och där flyttade jag upp London till förstaplatsen, världens bästa stad! Och vi lämnade inte ens Shoreditch under hela vistelsen. Det kanske är så en stad ska tas. Inte något rännande i tunnelbana eller viftande med kartor. Istället: barhäng i Hoxton och indiskt på Brick Lane. That's it. Den perfekta tvådagarssemestern. En amerikan frågar mig om Slowdivetröjan. Han ska se dem i LA till hösten och är extremt förväntansfull. Här och där tycks vi springa på Slowdivefolk, twitter exploderar av kärlek till dem. Det är nästan ett mirakel. Lite inbilskt går jag och tar åt mig av upprättelsen, solar mig lite i den. Slowdive är plötsligt Englands mest älskade indieband.

Vid fyratiden möter vi upp Funkaboshoegazern, numera bartender i Eskilstuna. Ölandsvännen kommer också dit och vi känner nog ganska snart att vi är på väg mot en andra perfekt dag. Bra samtal om faderskap, musik, öl, Londonhyllningar, etc. Vi har till och med lyckats hålla undan ett litet orosmoln. Tänk om våra plåtar inte är valid? Eller om det blir problem vid inträde, då de är personliga? Bort med det där, bara. Klart det löser sig.

Någon timme innan konserten går vi vidare mot en annan pub, officiell mötesplats för Slowdivefans från hela världen. Där är vännen med insidertipset om Sonic Cathedral-giget och sångaren i Radio Dept, som aldrig hade hört Slowdive när de började ploppa upp som referens i recensioner av hans eget band. Samtalen håller fortsatt hög nivå, bland annat om hur lätt det är att blanda ihop Slade och Sweet. Även det här är en sån dag när ens ölkapacitet är obegränsad, utan att för den sakens skull leda till berusning. An elevated state, is all.

Utanför Village Underground känner vi att det börjar bli dags på allvar. Vi har ju dessutom en extra biljett. Och där i hörnet ser vi en som söker! Nu har vi ju chansen att göra en historiskt god gärning. Jag frågar killen om han vill med in. Andy, som han heter, blir naturligtvis överlycklig och vi håller alla tummarna för att det här ska gå vägen. Andy berättar att han sist såg Slowdive ihop med Curve på en shoegazefestival i Slough(!) Vakterna höjer inte ens på ögonbrynen, och vi är inne! Andy frågar vad vi ska ha för biljetten och vi säger att vi nöjer oss med två rundor öl. The beginning of a beautiful friendship. Träffar lite nya bekanta, australiensaren som missade Hoxtonspelningen, Nat Cramp, som är glad att se Radio Dept-mannen där. Lokalen har kyrkhögt i tak, Simone varnade för att det kunde bli mycket reverb - vilket i sammanhanget inte känns som ett problem.

Slowdive kör exakt samma set, med "Rutti" som enda tillägg. De låter bortom tid och rum, helt oanfrätta av years gone by. Möjligen blir "Crazy for you" lite för indierockrörig i den uppdaterade versionen; ganska omöjligt att fånga Pygmalionsubtiliteten där. Ändå gör de just det i "Blue Skied An' Clear", där Simon Scott smeker cymbalerna försiktigt. Andy sa utanför att vilket band som helst kan mangla på hårt med mycket effekter, men inget annat band har lyckats låta lika "blissful" som Slowdive. Det är så känsligt uppmålat, ljuden bildar ringar på vattnet, expanderar, imploderar, skjuts ut i rymden och in i själen. Det låter så fruktansvärt jävla bra. Givetvis saknas en del låtar. "Spanish Air", "Losing Today" och "Primal" hade kanske höjt det hela ytterligare något snäpp. Slowdives diskografi är ju den enda i världen som saknar svagheter, och de kan knappast spela allt. Och "She Calls", återigen! Hur är det möjligt att följa upp den, är den oundvikliga reaktionen. Svaret är "Golden Hair". Fan, jag har plockat fram min gamla Syd Barrett-box efter det här. Slowdive har bara spelat den live en enda gång innan de här två konserterna. Nu blev den omedelbart publikens favorit. Den hade gärna fått pågå i en evighet. Det är ett världsmästerskap i ekoindränkta ljud, det är blissful. En påminnelse om att musik fortfarande kan vara så mycket mer än ytliga ställningstaganden på twitter, fortfarande kan rymma en värld av magi. Efteråt ser jag Rachel Goswells föräldrar vid scenkanten, så oerhört, omisskännligt stolta. Några dagar senare ser jag hennes döva son på ett foto från replokalen, där han får känna vibrationerna från musiken. Jag anar ett svagt leende där.

Jag glömmer aldrig de här två dagarna.

The Tommyknockers

"You like to read?", Ray asked.
The kid nodded yes.
"What kind of books?"
Nelson shrugged.
"In English, please?"
"Horror."
"You ever read Stephen King?"
He nodded yes.
"Which one..."
"All."
"All?" Ray didn't believe it. "You read The Tommyknockers?"
He shook his head no.

Ur "Samaritan" av Richard Price

2014, det stora Knackarna-året. "The Tommyknockers", boken som till och med de mest inbitna fansen ryggar undan från. Jo, jag har haft den oläst i hyllan i 25 år. Den har nästan alltid känts som en belastning. En vän var alltid imponerad av att den inleddes med ett Rainmakerscitat, men det var där jag slutade läsa. Inte för att jag slutade läsa King - jag kastade mig över böckerna som följde."Knackarna" var dock den första av Kings böcker som helt enkelt inte lockade.

2014 tog jag slutligen tag i projektet. Likt Nelson i Richard Prices mästerliga roman tror jag mig ibland ha läst allt av Stephen King. Det här var förvisso den enda av 80-talsböckerna jag hade oläst, men killen har ju ändå givit ut 65 böcker, så jag har säkert ett 15-tal titlar kvar att beta av - vilket känns som en ynnest!

Jag läste någonstans att "Knackarna" är ett enda långt rop på hjälp. Det är utan tvekan Kings mest metaforiska bok. Knackarna är varelser, eller snarare en energirest från sagda varelser, som tar över vanliga hyggliga människors liv, människor som samtidigt njuter av att vara i deras grepp, och får sina bästa idéer under den här påverkan. Samtidigt blir de till ruskiga grottmänniskor; våldsamma, ojämna i humöret, elaka. De minnesgoda vet att en variation på temat turneras även i "Köplust". It's about alcoholism, folks. Ja, eller missbruk i en vidare mening. Och det är i sig förstås mycket otäckt. King har sagt att han knappt minns att han skrev "Knackarna", på grund av ett missbruk som hade eskalerat bortom all sans. Hans fru Tabitha tvingade honom att lägga ner pennan efteråt - det dröjde två år till nästa bok, en evighet i Kings värld. Boken har klara ramblings of a madman-kvaliteter; speciellt den första tredjedelen är bitvis lysande. Ungefär 200 sidor in är den fortfarande en tajt, starkt politisk uppgörelse med kärnkraften. Protagonisten Jim Gardener presenteras först 100 sidor in, en alkad poet som över allt annat avskyr kärnkraft - King fyller sitt spårkrör med brandtal, exemplifierar med nedtystade katastrofer pre-Tjernobyl och slår vilt åt alla håll. Det är för övrigt roligt att nu som vuxen lättare kunna skönja Stephen Kings ständigt återkommande ärende; allt som är fel i Amerika. På så sätt är King den mest amerikanska författaren jag vet. Ingen har rotat så envetet i samhällskroppens variga sår, samtidigt som kärleken till den amerikanska kulturen alltid är omisskännlig. "Knackarna" skildrar, precis som ett senare verk som "Under The Dome", ett USA i miniatyr, där ett yttre hot egentligen bara blir en utlösningsmekanism för ondskan som lurar i envar.

Det finns en hel del gott att säga om "Knackarna". Till exempel är avsnittet där Hilly Brown trollar bort sin lillebror en ångestframkallande höjdpunk. Jim Gardener är förstås en spännande karaktär, en verklig alkoholist som genom en stålplatta i skallen kan motstå Knackarnas infiltreringsförsök. Men någonstans på vägen rasar romanbygget ihop, ungefär halvvägs in. Kings vanliga, och nästan alltid fungerande grepp med att slänga in fler karaktärer blir bara repetetivt och det inverkar negativt på berättarrytmen och spänningen försvinner i takt med intresset. Helt ointressant blir det förstås aldrig, men i backspegeln är det lätt att se varför Tabitha kände sig nödgad att dra i nödbromsen. "Knackarna" markerar slutet på Kings första guldålder, som åren precis innan hade gett oss osannolika formtoppar som "Det" och "Lida".

Jag såg aldrig filmatiseringen av "The Tommyknockers", men jag är lite sugen nu. Trailern ser ju förfärlig ut, men Jimmy Smits är med, aldrig fel. Senare under året kommer en ny miniserie baserad på boken, och det finns nog anledning att vara försiktigt positiv. Det är ett bitvis explosivt material att utgå från, går man in förutsättningslöst i det här finns det en del att utvinna. 

It was written

Morrissey, en het potatis.

Vad minns vi av hans 00-tal? Enorma kommersiella framgångar, fläskiga rockriff och en backlash utan motstycke. Jag gillade, som alla andra, singlarna som läckte ut långt innan "You Are The Quarry" nådde diskarna, men skivan var en ogenomtränglig gröt av ganska bekväm, well, rockmusik. Morrissey hade gjort sin första ointressanta skiva och jag inledde ett långsamt farväl. De två skivorna som följde därefter har jag inte ens hört. Överhuvudtaget. Inte en endaste sekund från dem. Det kan ha viss betydelse för resonemanget som följer, eller inte alls. Jag log lite åt de svala recensionerna som följde på "Ringleader Of The Tormentors". Det handlade ju ändå inte om min Morrissey. Det hade varit frid och fröjd om allt hade stannat vid det, men vindarna ville annat. Det grävdes upp tveksamma citat som i samklang med de allt tröttare skivorna fick tjäna som ammunition; nu skulle den där Morrissey rivas ner från piedestalen för gott. Folk samlades kring ett "Jag är så jävla trött på Morrissey" och allt var fullkomligt logiskt, till och med förståeligt. Men jag kunde aldrig skriva under på det där. Det var något som gnagde inom mig, jag hade inte släppt Morrissey helt och hållet, även om jag trodde det och utåt sett inte gav sken av motsatsen. Jag återvände, först lite i smyg, till undervärderade nummer som "Moon River", "Interlude", "Boxer", "Jack The Ripper", "Southpaw Grammar", och framförallt "Bona Drag". "Bona Drag" är min viktigaste Morrisseyskiva, viktigare än alla The Smiths-album. Jag vet, det är inget regelrätt album och det är inte på något sätt hans bästa skiva, men det är den som har betytt allra mest för mig. Mycket för att det var den första jag köpte och för intrycket den gjorde på mig när jag gick i åttan. Plötsligt fann jag mig sitta och klottra ner hela låttexter i skolböckerna. Jag förstod dem inte alltid, visste innerst inne inte om det här egentligen var musik för mig, men det gick bara inte att släppa de där låtarna. "Everyday Is Like Sunday", förstås, men även svajigare saker som "Picadilly Palare", "Such A Little Thing Makes Such A Difference", "Will Never Marry, "Hairdresser On Fire". Det där var vägen vidare från hörnet jag hade målat in mig i. För många var kanske Morrissey och The Smiths källan till en ensidig dyrkan, sällan en ögonöppnare mot vidare musikaliska upptäckter, men jag tvingades långsamt via "Bona Drag" omvärdera hela min snäva musiksyn och söka mig bortom "Front By Front", Kraftwerk och The Cure.

Jag läste redan då mycket musikpress och snappade upp att Morrissey hade det rätt tufft hemma i Dear Old Blighty. I Färjestaden fanns det mig veterligen ingen som lyssnade på honom eller förstod de där Elvisreferenserna på omslagen. Det var bara att omfamna den här outsidern och ta med honom i identitetsbyggargalleriet. Alla de här artisterna som var med under ens formativa år var förstås så betydelsefulla att beskyddarinstinkten väcktes varje gång de baktalades.

Så Morrissey besköts från alla håll, jag började lyssna på honom igen och funderade länge och väl på att ge mig in i snåriga resonemang till hans försvar, men det blev aldrig av. Vi klipper till 2013, och jag får höra att Morrissey ska släppa en självbiografi, vilket jag först inte kan tro på. Jag var säker på att han tänkte dra sig undan från rampljuset. I en synnerligen idiotisk intervju hö hö-skojade Stephen Colbert med honom om hans vegetarianism och jag undrade varför Morrissey utsatte sig för sånt här, när han istället hade kunnat sitta och dricka vin i L.A. med Nancy Sinatra. Till slut kom ändå den där självbiografin ut och jag kände en stigande nyfikenhet. Jag hade förlikat mig med att "Maladjusted" är och förblir hans sista skiva av betydelse, men här fick nu Morrissey chansen att göra sig relevant i samtiden på nytt.

Under nyårshelgen drabbades jag av magsjuka och blev soffliggandes och sträckläsandes och helt knäckt på hur bra boken var. Självbiografier har jag läst en del usla. Allra sämst var Bill Wymans (don't ask...), med gråtmilda kärleksbetygelser om hur det 47-åriga gubbsnuskhjärtat slog en volt första gången han såg den 13-åriga Mandy Smith. Morrisseys "Autobiography" är nog den första självbiografi jag läser som kvalificerar sig som riktig litteratur. Och plötsligt blir allt logiskt. Det är det här verket han har siktat mot så länge nu. Han har säkert ägnat 10-15 år åt att strukturera upp den här boken och, by God, det är ett sant mästerverk, inte bara till dispositionen. Inledningen är skriven på snårig, men oändligt vacker prosa. Han skildrar ett Manchester där eländet inte vet några gränser. Det är grått, disigt, smutsigt, intolerant, förtryckande och brutalt. En känslig, sexuellt ambivalent pojke har ingen plats i det här grymma samhället. Det är inget lättläst avsnitt, men det är litterärt svindlande och Morrissey fångar förstås våra sympatier direkt. När grunden är lagd ska inget kunna få oss att vika från hans sida. Vi längtar efter att geniet ska blomma ut och rädda England från kulturell utarmning. Sida upp och sida ner ägnas åt att geniförklara New York Dolls, ett band som jag och Smithsvännerna på gymnasiet tyckte var obegripligt usla. Annars är det inte många som finner nåd. Morrissey är extra stygg mot Rough Trade-bossen Geoff Travis, som enligt författaren har The Smiths att tacka för typ allt, men som aldrig gjorde bandet några tjänster, utan bara hindrade dem från att nå ännu högre. Ibland får bitterheten gå före allt; en förstaplacering på topplistan skyms av utebliven mediabevakning eller felciteringar. Personligen älskar jag när han skildrar inspelningen av "Meat Is Murder". The Smiths är det hetaste heta, Morrissey vet att skivan kommer att slå stort och nu har han chansen att nå ut med sitt budskap. Han sjunger in sin kanske viktigaste text, titelspåret, och vet att några miljoner britter och annat löst folk kommer att tvingas förhålla sig till hans hjärtskärande skildring av den omänskliga slakten. Heifer whines could be human cries. Det är till sånt man ska använda sin begåvning, mina vänner. Det är också roligt att få höra hans egna åsikter om verken, som att "Strangeways, Here We Come" är The Smiths mästerverk (indeed).

Det boken mest har kritiserats för är det lååånga parti som upptas av rättegången mot trumslagaren Mike Joyce. Jag kan hålla med om att det borde ha kortats, men samtidigt är det så centralt för Morrisseys uppgörelse med världen att man bara får gilla läget och låta honom skjuta sönder motståndet totalt. Det förvånande och lite sorgliga är att Johnny Marr tas med i angreppet, kanske rättmätigt så, vad vet jag... Enligt Morrissey valde Marr sida när han inte tog Morrisseys parti. Och det är ett rätt starkt mål han pläderar för, vår Morrissey. Som sagt, han vinner över oss redan i början, och vi viker inte från hans sida. Långa passager ägnas även åt pressen, som tillskriver honom helt och hållet påhittade citat, med NME:s fabricerade Morrissey-är-rasist-kampanj som extra svidande tagg. Det ger en rätt skrämmande inblick i det brittiska pressmaskineriet.

Bokens omslag pryds av den klassiska Penguin-loggan och det är verkligen en Penguin Classic. Rent skönlitterärt hör den hemma jämte mästerverk som Emily Brontes "Wuthering Heights" och Evelyn Waughs "A Handful Of Dust". Morrissey begärde den här klassikerstämpeln av en anledning. Han satt inne på en unik historia, extra intressant eftersom den inte skrivs av något naturbarn till musiker (Morrissey spelar inget instrument). Det här är istället en vanlig, ignorerad själ som visar sig bära på ordets gåva och skriver texter som sätter en ny standard inom popmusiken. För egen del var jag långt ifrån säker på att han skulle lyckas i det här större formatet, vilket gör glädjen över en så total triumf extra stor.

A Neu! Life

Hur mycket Neu! orkar vi egenligen med? Ska det aldrig någonsin ta slut? Jag svarar "oändligt mycket" och "nej, aldrig". Krautvågorna rullar in med jämna mellanrum, med allt kortare intervaller. Jag sveptes med första gången i mitten av 90-talet och Neu! blev en naturlig utgångspunkt för ett grävande som egentligen bara har intensifierats med åren. I början var Klaus Dingers motorikbeat sinnebilden och originalljudet av krauten. Vi var ganska många som älskade de där tre Neu!-skivorna, åtminstone kändes det så. Under min studietid i Lund under 90-talets senare hälft kunde man alltid prata om Neu!, alltid enas till "Hallogallo" efter vilda tuppfäktningar. I de tre-fyra vänskapsfalangerna jag rörde mig mellan fanns det säkert 70-80 procent som var fans av Neu! i varje. Inget under av empiriskt underlag, admittedly, men jag vill ändå förtydliga vilken självklar del av våra liv de har varit nu i snart 20 år. Problemet på 90-talet var att skivorna var omöjliga att få tag på, vi tvingades hålla tillgodo med gamarna på italienska Crown Records som hade pressat de tre albumen på cd och alltid krängde ett försvarligt antal på skivmässorna i Lund. Tja, vad göra? Självklart var det tvunget att införskaffa dem och ljudmässigt lät det ju helt okej, trots att Klaus Dinger var ursinnig och inte fick en spänn.

Så helt plötsligt drabbade insikten mig. Jag var naturligtvis tvungen att köpa Neu!-boxen, som släpptes redan 2010. Faktiskt till vilket pris som helst. Och nog för att det blev mitt livs dyraste skivinköp, men sanningen är att jag var skyldig Klaus Dinger och Michael Rother det här. I smyg har jag ändå alltid känt tacksamhet till snyltarna på Crown som lät oss få ta del av musiken, men det krävdes förstås en större botgöring, en monetär uppoffring, för att få lite balans i förhållandet. Ge och ta, ni vet. Och hur låter det nu? Ja, helt jävla formidabelt. "Hallogallo" tuffar på mer beslutsamt än någonsin, med en helt ny lyster och bara att få vika upp omslaget till första fullängdaren, dofta på det mjuka pappret, dra handen över det... Det har varit värt väntan. Lyssnandet har nästan fått en terapeutisk effekt. Så har det väl alltid varit, monotoni + vackra gitarrslingor har ofta den effekten, men just den fysiska närvaron av boxen, den utsökta bookleten och den eviga briljansen i "Neu! '75" gör att det här för mig blir den mest meningsfulla totalupplevelsen sen Galaxie 500-boxen kom ut. Originalplattorna har fått utvikbara omslag och som bonus får vi en stenhård livetolva, samt den tidigare outgivna "Neu! '86", ett synnerligen intressant misslyckande med flera riktigt fina spår. Inte minst introt är hjärtskärande vackert, missa inte heller "Elanoizan". Den här lådan är Michael Rothers kärleksbarn, och även om jag idag egentligen ännu hellre spelar hans tre första soloalbum är det här grunden till allt. Det var här Klaus Dinger höll honom i hårda tyglar och aldrig lät honom spela för vackert. Ändå blev det en "Seeland" på sista skivan, deras tveklöst största stund.

Mina urblekta bootleg-cd:s doftar svagt av gammalt hemgjort vin och de förpassas till ett mörkare hörn av hyllan, men de ska alltid få finnas kvar. Boxen intar sin plats på altaret. Skivsamlingen som klassresa.

Day Of Radiance

Det här är det stora new age-året. Trots att jag har lämnat Twitter lyckas jag ändå emellanåt fånga upp tidens vindar och vissa starka tendenser. Det finns förstås inga vetenskapliga belägg för det här, men om inte serien Stockholmsnatt redan har nämnt exempelvis den grekiskamerikanske new age-nestorn Iasos i en stripp så kommer det att ske innan årets slut. Tidigare i år gjorde Nicolas Jaar en fin edit på Brian Enos senaste mästerverk "Lux", Light In The Attic släpper en vida omtalad samling amerikansk new age ("I Am The Center") och själv gräver jag ner mig i den bortgångne holländske ambientmusikern Enno Velthuys 80-talskassetter med ständigt stigande fascination.

Enno was specific in encountering music. He couldn't deal with strange and dissonant sounds. His mind could only handle harmonic, soft 'kitsch-like' music.

Det där är inte mina ord, och stryk gärna det där om kitsch. Men jag nickar instämmande, inkännande med Enno och ber att få återkomma till hans gärning vid senare tillfälle.

För nu måste vi prata om Laraaji. Kort bara: Laraaji heter egentligen Edward Larry Gordon, född i Philadelphia, skolad pianist, även med en bakgrund som komiker och skådespelare. På 70-talet snöar han in på österländsk mysticism och köper en cittra och spelar på den som vore den ett piano. Brian Eno ser Laraaji spela i en park i New York och tar in honom för den tredje skivan i sin Ambientserie.

Av de fyra utgåvorna är Laraajis "Day Of Radiance" den jag har lyssnat minst på. That is, tills för en tid sen. Nu har jag knappt spelat något annat under två månader. Jag vet inte hur stor roll Eno har spelat under inspelningarna, men vad jag förstår har Laraaji enbart använt sig av cittra och hackbräde, instrument som uppenbarligen lämpar sig perfekt för klang och rymd. Som producent är ju Eno enastående på att dra ut på tonerna, skapa omfång och djup och här serverar Laraaji honom ett smörgåsbord av underskönt, mystiskt plinkande. När jag först köpte den här skivan för många år sen fick jag för mig att den var för begränsad i sin klangvärld, vilket förstås var en oerhört ytlig reaktion. Det var väl samma skepsis som kan känneteckna den som närmar sig ett främmande lands kök. Det var helt enkelt svårt att ställa om efter exempelvis Enos och Budds föregångare i serien, "The Plateaux Of Mirror" - säkert en av mina tio favoritskivor genom tiderna. För Laraaji ger oss onekligen något helt annat, det är verkligen som att ge sig iväg ut på en okänd fors, där starka strömmar leder oss in i världen som är "Day Of Radiance". Det är bara att låta sig svepas med, förtrollas, hypnotiseras.

Den första sviten spår är "The Dance #1-3", egentligen ganska snabba och intensiva, rytmiska, men också oerhört njutbara. Jag kommer att tänka på Bachs cembalokonserter, som jag har börjat köra mycket i bilen på sistone. Det finns något underbart elektroniskt både hos cembalon och cittran, a precursor of sorts. Särskilt "The Dance #3" fastnar efter några lyssningar, med en fantastisk melodi, som tycks uppstå ur instrumentens kvardröjande eko. Det är lika out there som valfri Edgar Froese-improvisation anno 1974. Speciellt i hörlurar häpnar jag över hur ett hackbräde kan låta så tidlöst, närmast futuristiskt. Allra bäst är dock de två avslutande spåren, "Meditation #1" och "Meditation #2". Well, titlarna ger en ganska bra bild av hur det låter och det kanske är lätt att göra sig lustig över gökar som mediterar och har sig, men ärligt talat...skulle vi inte må ganska bra av det? Egentligen är det väl det den bästa musiken får oss att göra? Söka oss mot ett högre medvetande, uppleva någon form av översinnlighet. Vi stackars ateister får ju hålla till godo med konsten för de här förhöjda upplevelserna. Det må låta fånigt, men jag känner djup tacksamhet gentemot Laraaji för den här skivan. Ibland tycker jag mig gå i cirklar och bara söka det välbekanta och upprepningar av det för att nå tillstånd av bliss. Att i det läget hitta in till kärnan av något rakt igenom originellt och unikt är, vill jag inbilla mig, lika med andlig katarsis.

Love always, Laraaji.

Park Slope Narcissist

Jag hade inte väntat mig mycket av "Orange is the New Black" (hopplöst käck titel), cementerade mig i uppfattningen om Netflix som en one trick pony ("House of Cards"), inte minst efter den katastrofala rebooten av "Arrested Development". Så det var med lågt ställda förväntningar jag gav abonnemanget en sista chans. Det gav mig så småningom årets finaste tv-upplevelse. Efter att ha käkat hårdkokt i ett helt liv, burit "24" som en pin i hjärtat, till och med roats av testosteronolympiaden "Strike Back" var det oändligt befriande att ta del av en fängelsedramatik som kanske inte helt undviker klichéerna, men väl skruvar till dem några varv.

Jag har läst en del om "Orange is the New Black", mestadels i positiva ordalag, ändå känns serien underskattad och banbrytande. Vi har tre stora falanger i fängelset; en svart, en vit och en latino. I den här miljön får fördomarna och motsättningarna blomma ut. Varje falang har sin företrädare som fastställs genom demokratiska val. Det behövs inga stora uppgörelser för att skildra slitningarna, det görs genom briljant dialog. Scenen där Taystee (Danielle Brooks) och Poussey (Samira Wiley) ska tala vitt är till exempel det i särklass roligaste jag sett i år. Vilka fantastiska skådespelare! Jag har nog aldrig sett så många briljanta, okända namn i ett och samma verk. Det kryllar av formidabla karaktärer, och alla sätter sina figurer med exakt tonträff. Natasha Lyonne som ex-junkien Nicky, till exempel. En ojämförlig replikföring, underbar i sin galghumoristiska älskvärdhet. Taylor Schilling i huvudrollen, rubrikens Park Slope Narcissist, är smått genial som Piper Chapman. Hon rör sig omärkligt mellan prinsessan på ärten, vredesutbrott, sexuell ambivalens och är listig, behövande, beräknande, men med ett stort hjärta och ett starkt patos. Vet inte varför, men jag kom att tänka på Margaret Drabbles romanfigur Rosamund Stacey från "The Millstone". Needy or not är hon ändå sig själv närmast och hon navigerar ensamskutan med ett förtjusande dödsförakt. Vi känner starkt med henne. Laura Prepon som Alex Vause, Chapmans kärlek på insidan, är kanske allra bäst med sin avmätta coolness och svar på allt-persona. Fantastisk är även Jason Biggs som pojkvännen på utsidan. Hans Woody Allen-figur 2.1 är lätt att tycka om, samtidigt som han gärna blir odrägligt självcentrerad och försöker slå mynt av fästmöns fängelsevolta.

Männen har på det stora hela tilldelats mindre tilltalande sidor. Vid sidan av huvudskurken Pornstache har vi Healy, som först framstår som den trygge rekorderlige bland vakterna, men då hans faderlighet får nobben träder en mycket liten människa fram och visar en rätt ful nuna. Överlag brukar jag ha svårt för quirkiness i amerikansk film och tv, men några av karaktärerna, t.ex Pipers brorsa och fångväktaren Luschek, är fullständigt underbart knasiga. Det är rasande skickligt skrivet och spelat, det urartar aldrig. Varmhjärtat, oerhört underhållande, beroendeframkallande. Lite skratt, lite tårar, längtar redan efter säsong två.